Tro det eller ej, men jag har varit punkare. Men det var ett tag sedan, var det mellan 1988 till 1993 även om jag fortfarande gillar punk.
Jag har dock aldrig gillat punklåtar i vilka man klankar ner på rasister, främlingsfientliga, nazister, nationalister och andra som är emot invandring och det mångkulturella samhället.
Varför? Jo, därför att riktig punk är opolitisk. Det här kanske låter som om jag tar ställning för någonting utav dessa saker, och visst, jag är starkt nationalistisk.
Men det har ingenting med det att göra, nej, det beror bara helt enkelt på att det är fel, jag hade tyckt likadant om det hade sjungits skit om t ex kommunister.
Punk handlar ju om attityd, och inte om politik.
Men men, det här inlägget ska ju handla om min tid som punkare, och därför kör jag nu på med det.
Som så många andra som växte upp i slutet på 70-talet och i början på 80-talet så var Ebba Grön det första punkbandet som jag hörde, närmare bestämt låten "Det måste vara radion".
Men det tände till ordentligt när jag en söndagseftermiddag någon gång under vintern 1985 i P3 lyssnade på ett 3 timmar långt program om punken och dess artister. Många klassiker kördes, t ex "Youre Generation" med Generation X.
Sedan började jag lyssna mer och mer på punk, även om jag på den tiden var hårdrockare, och någon gång under 1988 lade jag mig till med punkutstyrsel och tog då steget fullt ut.
Fast rakat huvud med tuppkam hade jag inte, däremot långt hår som stod åt olika håll med hjälp av mängder med frisyrskum och frisyrspray.
Kläderna bestod mest av blekta trasiga jeans, kängor med stålhätta, sliten skinnjacka, en gammal skinnväst med någon tröja under med något favoritband på, samt några nitarmband och några nitbälten.
Ja, så såg jag ut och gick klädd.
Det var en härlig tid, man lyssnade mest på punk och Oi (det sistnämnda hörde jag första gången under 1985), men även vikingarock och ibland hårdrock.
Dessa fyra musiksorter lyssnar jag fortfarande på.
Mycket spelningar var man på också, men jag slutade ju inte gå på spelningar när jag lade ner punkgrejen för det.
Några minnesvärda punkspelningar: Psycotic Youth, Karlstad 1989. Ramones, Karlskoga 1990.
Ramones ja, den spelningen var en riktig höjdare, faktiskt den bästa spelning som jag varit på.
Och det är den fortfarande, finns olika orsaker till detta även om jag har varit på större spelningar efter den.
Fast det blev mindre biljetter sålda än vad som hade beräknats. Arrangörerna hade räknat med 4 000, men det blev bara 2 000 stycken sålda vilket innebar att spelningen hölls i Karlskogaskolans gymnastiksal istället.
Haha, jag lär nog aldrig få vara med om att en spelning hålls på en sådan plats igen.
Förbandet var The Nomads, och när de hade spelat klart så klev huvudbandet Ramones upp på scenen.
De rev av många gamla godingar, t ex "Rock’n roll Radio", "Commando" och "Pet Semetary". Men frågan är ändå om inte "Somebody put something in my drink" var den bästa av allihop.
Jag håller nämligen fortfarande den och "Rock’n roll Radio" bland de fem bästa Ramoneslåtarna någonsin.
Och jädrar vad man röjde på spelningen, var helt slut efteråt även om hela spelningen bara höll på i 5 timmar.
En av de saker som gjorde att spelningen var så bra var att det var så blandad ålder på publiken, det var allt ifrån runt 16-17 år upp till bortåt 50-55.
Och nästan ALLA röjde!
En sak som jag blev lite paff över var att det var två iranier där som sålde Ramonesprylar, då innan spelningen började förstås.
En stod inne i salen, och den andre utanför.
Men han utanför fick ingenting sålt, istället blev han utbuad, utskrattad och lite annat också, haha. Han sålde förresten Ramoneshalsdukar och hade inget ställ.
Ja, vi var många som terrade honom, både punkare och skinheads. Det slutade med att han drog därifrån, hehe.
För honom inne i salen gick det däremot bra, han fick mycket sålt, t ex t-shirts och skivor.
Själv köpte jag en Ramones-tröja med en Ramonessymbol på. På baksidan stod det "HEY HO LETS GO", i övrigt var det namn på en massa städer där de skulle spela eller hade spelat under turne’n och längst ner stod det "SCANDINAVIA ON TOUR 1990".
Synd att jag inte filmade spelningen, det hade varit någonting att ha kvar. Men videokameran hade nog blivit sönderslagen, haha, nåja, minnena finns ju kvar.
Det gjorde mig ont när Ramones sångare dog i cancer, han blev bara 47 år. För de var det bästa punkbandet, och är det fortfarande.
Ja, det här var lite om mitt liv som punkare och en suveränt bra spelning.
Efter punktiden blev jag skinnskalle, men det är en annan historia.