Att podda ensam går, även om det är roligare om man är två. Ni som har följt den eminenta podden
Podcast Nationella (vilken även finns på
Soundcloud ,
ITunes , och sidor som är connectade till ITunes) vet att jag har råkat ut för en del motgångar sedan den startade den 1:a juni 2016.
Midelf (som jag drev podden med i början) var med i de första tolv avsnitten, men hoppade sedan av på grund av för hög arbetsbelastning på sitt jobb. Själv tror jag dock att han delvis tröttnade på poddandet, i vilket fall som helst stod jag då plötsligt där helt
själv.
Jag hade alltså ingen radiokollega då, så jag stod i valet och kvalet mellan att lägga ned podden eller att fortsätta den. Det sistnämnda krävde dock att jag var tvungen att lära mig en viss sak, jag kan fortfarande inte den saken. Men den fick jag hjälp med, det från oväntat håll men likväl viktigt naturligtvis.
Allt det
andra som behövdes för att kunna fortsätta podden lärde jag mig däremot. Innan
Max kom in som bisittare i den (ni som har hört de avsnitt som han var med i vet vem jag menar, han började dock som gäst) försökte jag kompensera Midelfs bortfall genom att ha med gäster i podden (en av dem var den kände invandringskritikern och opinionsbildaren
Jan Milld ). Men det fungerade inte i längden, istället blev det ett evigt jagande efter gäster varav de flesta tackade nej, och lågan började därför brinna ut.
Det blev
ohållbart helt enkelt.
Det var under den hösten som Max började bli min radiokollega i podden, dock som bisittare då eftersom jag redan från början kände att han aldrig skulle passa som programledare. Han var och förblev för dåligt insatt, var tillgjord, oskärpt, hade för dålig koll, ville ofta säga saker som man inte kunde säga om man ville att podden skulle vara seriös (det är ju viktigt att undvika påhopp, skippa svordomar, följa svensk lag, osv), samt en massa annat som inte var bra.
När Max var med hade vi också en del gäster som t ex den välkände NMR:aren
Emil Hagberg och den kände gatukonstnären
Dan Park .
Men jag irriterade mig på grund av dessa saker mycket på honom, på sätt och vis var det bra att han hoppade av för då kunde jag koncentrera mig på att köra bra podd.
Men även om det gick bra att prata själv i poddavsnitten så saknade jag en ny och bättre radiokollega.
Det var några avsnitt efter Max avhopp som
Timo kom in i bilden:
Jag sökte visserligen inte aktivt efter en ny radiokollega just då, men vi kände varandra sedan tidigare och jag började prata med honom om han kanske kunde tänka sig att bli min programledarkollega. Jag berättade också vad som krävdes, t ex skulle den personen som tog över efter Max få mer bestämmande i podden, vara bättre påläst, mer engagerad, osv.
Detta krävdes för att kunna bli min programledarkollega, och alltså
inte bisittare som Max var.
Vi bestämde oss därför att Timo skulle vara med i ett avsnitt och se hur det kändes, om allt kändes rätt och personkemin stämde mellan oss så skulle han fortsätta att vara det. Jag menar, personkemin stämmer ju mellan oss in real life, så därför borde den kunna göra det i podden också.
Redan efter första avsnittet stod det klart att han skulle fortsätta driva podden tillsammans med mig, han har nu varit med i bara två avsnitt än men har redan gjort mycket bra ifrån sig. Han hade också hört podden förut och tyckte den var bra.
I och med honom känner jag att Podcast Nationella har hittat tillbaka till den nationella
nivå som fanns i podden innan Max kom med, visst, Max gjorde sitt för att podden skulle kunna fortsätta men när han var med i avsnitten var det många gånger ganska rörigt. Och när det gäller förberedelserna inför varje avsnitt så var det faktiskt många gånger ännu värre. Så här i efterhand kan man nog konstatera att det här med radioprateri inte var Max grej riktigt.
Likväl, hade det inte varit för honom så hade den kanske inte fortsatt. Men samtidigt saknar jag honom inte som medarbetare.
Nej, då är Timo mycket bättre, han har allt som Max inte hade.
Så jag ser helt enkelt fram emot fortsättningen av Podcast Nationella, alltså vad som komma ska.
Och det tror jag Timo gör också, det märks att han gillar det.
Visst, han kan säkert bli bättre, men han har fått en
väldigt bra start och det kan ingen ta ifrån honom.
En sak som vi båda måste bli bättre på att undvika är att avbryta varandra, men det är nog mer jag som måste lära mig det bättre (tiden med Max när jag var tvungen att rätta honom titt som tätt sitter väl fortfarande i, haha)
Det är helt enkelt bara att se framåt och fortsätta ta lärdom.
Eller uttryckt på ett annat sätt:
Framtiden hägrar!
