Svensk historia: Vikingatiden, the final chapter

Nu följer den tredje och sista delen i denna serie om vikingatiden. Det sista kapitlet handlar om runalfabetet.

Den germanska futharken användes i Skandinavien fram till 800-talet och innehåller 24 tecken, uppdelade i tre grupper; Frejas ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt.

När det urnordiska språket hade förändrats och utvecklats till olika skandinaviska språk (omk. år 800) så skapade nordborna en ny futhark. Den fick 16 tecken, vilket gjorde att flera ljud fick representeras av samma runa. Denna futhark uppstod i tre varianter; Normalrunor, Kortkvistsrunor och stavlösa runor.

Normalrunorna är den vanligaste formen. Nästan alla svenska runor ifrån vikingatiden är ristade med normalrunor.

Kortkvistrunor är en förenklad form av normalrunor. De skiljer sig ifrån dessa huvudsakligen genom att de har kortare bistavar (kvistar).

Stavlösa runor är en ännu längre driven förenkling. De är som en "snabbskrift till vardagslivets tjänst". De stavlösa runorna saknar i princip huvudstavar.

I vikingatidens slutskede utökades runalfabetet med s k stungna runor, som skulle beteckna sådana ljud som saknade egna tecken.
En stungen runa är en runa som har fått en punkt inristad i mitten.

Källa: Kortfattat om runor.

Jaha, i och med denna del så är nu den här serien slut. Hoppas att ni har lärt er någonting som ni inte visste om vikingatiden, och att ni gillade serien.

Nästa inlägg kommer att handla om någonting helt annat.

Vad det blir? Ja, det får ni se.

Cheers for now!