I lördags, alltså den 30:e november, var det konungen Karl XII:s (Carolus Rex) dödsdag. Han är den ende svenske kung som än idag påtagligen kan sätta sinnena i brand.
Under hans tid blev det uppenbart att den svenska stormaktstiden led mot sitt slut. Därtill är kungens personlighet som fängslat generationer av historieintresserade.
Djärv, intelligent och handelsinriktad var han uppenbarligen, men ganska tystlåten och obenägen till att skriva, varför det råder stor osäkerhet om hur han tänkte.
Vad kan egentligen dagens svenskar lära av en historisk kung som levde i en annan typ av samhälle i en annan tid, och som tillbringade större delen av sitt vuxna liv i fält? Jo, faktiskt ganska mycket.
Det finns egenskaper hos människor som är tidlösa, en person som utmärker sig för sitt mod, sin kamratanda och sin övertygelse är en förebild i alla samhällen.
Karl XII var en man som levde för sin stora uppgift, nämligen den att tjäna Gud och fosterlandet.
Visst, han var inte ofelbar, men gjorde han någon gång ett fel så berodde det knappast på slarv eller oförsumlighet.
Inte heller svek han någonsin sina plikter, inte heller krävde han någonsin någonting av någon som han inte skulle kunna göra själv.
Då Karl XII:s far Karl XI dog år 1697 var den unge Karl bara 15 år gammal.
Vid denna tid var Sverige fortfarande en stormakt som förutom det nuvarande Sverige omfattade Finland, Karelen, Ingermanland, Estland, Livland, Kurland, Vorpommern, Stettin, Wismar, Bremen och Verden.
Alltså var det ett mycket stort rike som den tonårige kronprinsen i sinom tid skulle få ansvaret för.
Han ansågs för övrigt vara tillräckligt mogen för att klara av de konungliga sysslorna, vilket innebar att den förmyndarregering som hade tagit vid efter Karl XII:s död bara styrde ett halvår.
En period av fred rådde till år 1700 då Danmark, Polen och Ryssland förklarade krig emot Sverige.
I och med detta inleddes det så långa försvarskrig som kom att avbrytas först i och med Karl XII:s död.
Men med hjälp av en holländsk-engelsk flotta tvingades Danmark snabbt ner på knä.
Sedan drog den svenska hären över till Baltikum och slog ryssarna vid Narva, vilket är Sveriges kanske mest lyckosamma fältslag genom tiderna.
Därefter var det dags att tvinga Polen på knä, ett land som Karl XII ville få bukt med en gång för alla.
Sex år tog det att få bukt med det landet, resultatet av detta blev en ny svenskvänlig kung i Polen.
Men under tiden hade ryssarna hämtat sig från nederlaget vid Narva, och passade därför på att bryta sig in i Sveriges baltiska provinser.
Efter att Polen hade neutraliserats ryckte Karl XII in i Ryssland med hela 40 000 man.
Till denna imponerande styrka skulle general Lewenhaup, som förde befäl över en svensk här i Kurland, ansluta sig med förstärkningar och proviant.
Dessutom skulle en kosackhövding vid namn Mazeppa leda ett lokalt uppror emot tsaren. Oddsen såg dåliga ut för Ryssland, men den svenska planeringen kom på skam vad gällde det mesta.
Så istället för att bli ett segertåg till Moskva så slutade fälttåget med den svenska arme'ns undergång vid Poltava år 1709.
I samband med detta flydde Karl XII tillsammans med en spillra av sin arme' till Turkiet, och lyckades faktiskt att få sultanen att förklara Ryssland krig hela tre gånger under de fem åren som svenskarna tillbringade i turkisk exil.
När Karl XII slutligen kom hem till Sverige var det ett hårt pressat land som mötte honom. Ryssland härjade i Finland, och danskarna hade anfallit i söder.
Kung August hade återtagit makten i Polen, och även han deltog i de förnyade angreppen emot Sverige.
Men som om detta inte vore nog så var kurfursten George av Hannover (sedermera kung av England) intresserad av Bremen och Verden.
En annan ny fiende var kung Fredrik Vilhelm av Preussen, som ville åt de övriga svenska besittningarna i Tyskland.
I vad som troligen var ett försök att bryta upp ringen av motstånd runt riket gick Karl XII rakt in i Norge år 1718, och vid belägringen av Fredrikstens fästning mötte han där sin bane i form av en förlupen kula som gick rakt in i hans huvud.
Han dog på ett för honom själv utmärkande sätt - få andra samtida kungar hade som honom kravlat omkring i de främsta löpgravarna med uppenbar risk för livet.
För Karl XII valde att leva farligt med sina mannar, inte längst bak i leden utan främst.
Och som det mycket riktigt heter i Geijers dikt om Karl XII: "Han kunde icke vika, blott falla kunde han."
Med dessa ord vill jag ge en positiv bild utav den store konungen Karl XII.
Källa: Skivan "Carolus Rex - en skägglös dundergud".
Exempel på andra artiklar om Karl XII:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XII ,
https://www.realisten.se/2013/11/30/kung-karl-xii/ ,
http://www.svd.se/kultur/understrecket/krigarkonungen-och-kaldolmarna_8778330.svd ,
http://www.kungkarl.se/ .
Och slutligen tre låtar till Karl XII:s ära, nämligen Sabatons "Carolus Rex", Thrudvangs "Krigarkungen" samt Ultima Thules "En konungs död":
http://www.youtube.com/watch?v=XaP3wKVKkSA ,
http://www.youtube.com/watch?v=2sR1iS8hZzQ
och
http://www.youtube.com/watch?v=8HR1MFpDugI .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar