Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg

tisdag 3 december 2013

Hyllning till konung Karl XII - en skägglös dundergud

I lördags, alltså den 30:e november, var det konungen Karl XII:s (Carolus Rex) dödsdag. Han är den ende svenske kung som än idag påtagligen kan sätta sinnena i brand.
Under hans tid blev det uppenbart att den svenska stormaktstiden led mot sitt slut. Därtill är kungens personlighet som fängslat generationer av historieintresserade.
Djärv, intelligent och handelsinriktad var han uppenbarligen, men ganska tystlåten och obenägen till att skriva, varför det råder stor osäkerhet om hur han tänkte.

Vad kan egentligen dagens svenskar lära av en historisk kung som levde i en annan typ av samhälle i en annan tid, och som tillbringade större delen av sitt vuxna liv i fält? Jo, faktiskt ganska mycket.
Det finns egenskaper hos människor som är tidlösa, en person som utmärker sig för sitt mod, sin kamratanda och sin övertygelse är en förebild i alla samhällen.
Karl XII var en man som levde för sin stora uppgift, nämligen den att tjäna Gud och fosterlandet.
Visst, han var inte ofelbar, men gjorde han någon gång ett fel så berodde det knappast på slarv eller oförsumlighet.
Inte heller svek han någonsin sina plikter, inte heller krävde han någonsin någonting av någon som han inte skulle kunna göra själv.

Då Karl XII:s far Karl XI dog år 1697 var den unge Karl bara 15 år gammal.
Vid denna tid var Sverige fortfarande en stormakt som förutom det nuvarande Sverige omfattade Finland, Karelen, Ingermanland, Estland, Livland, Kurland, Vorpommern, Stettin, Wismar, Bremen och Verden.
Alltså var det ett mycket stort rike som den tonårige kronprinsen i sinom tid skulle få ansvaret för.
Han ansågs för övrigt vara tillräckligt mogen för att klara av de konungliga sysslorna, vilket innebar att den förmyndarregering som hade tagit vid efter Karl XII:s död bara styrde ett halvår.
En period av fred rådde till år 1700 då Danmark, Polen och Ryssland förklarade krig emot Sverige.
I och med detta inleddes det så långa försvarskrig som kom att avbrytas först i och med Karl XII:s död.
Men med hjälp av en holländsk-engelsk flotta tvingades Danmark snabbt ner på knä.
Sedan drog den svenska hären över till Baltikum och slog ryssarna vid Narva, vilket är Sveriges kanske mest lyckosamma fältslag genom tiderna.
Därefter var det dags att tvinga Polen på knä, ett land som Karl XII ville få bukt med en gång för alla.
Sex år tog det att få bukt med det landet, resultatet av detta blev en ny svenskvänlig kung i Polen.
Men under tiden hade ryssarna hämtat sig från nederlaget vid Narva, och passade därför på att bryta sig in i Sveriges baltiska provinser.
Efter att Polen hade neutraliserats ryckte Karl XII in i Ryssland med hela 40 000 man.

Till denna imponerande styrka skulle general Lewenhaup, som förde befäl över en svensk här i Kurland, ansluta sig med förstärkningar och proviant.
Dessutom skulle en kosackhövding vid namn Mazeppa leda ett lokalt uppror emot tsaren. Oddsen såg dåliga ut för Ryssland, men den svenska planeringen kom på skam vad gällde det mesta.
Så istället för att bli ett segertåg till Moskva så slutade fälttåget med den svenska arme'ns undergång vid Poltava år 1709.
I samband med detta flydde Karl XII tillsammans med en spillra av sin arme' till Turkiet, och lyckades faktiskt att få sultanen att förklara Ryssland krig hela tre gånger under de fem åren som svenskarna tillbringade i turkisk exil.

När Karl XII slutligen kom hem till Sverige var det ett hårt pressat land som mötte honom. Ryssland härjade i Finland, och danskarna hade anfallit i söder.
Kung August hade återtagit makten i Polen, och även han deltog i de förnyade angreppen emot Sverige.
Men som om detta inte vore nog så var kurfursten George av Hannover (sedermera kung av England) intresserad av Bremen och Verden.
En annan ny fiende var kung Fredrik Vilhelm av Preussen, som ville åt de övriga svenska besittningarna i Tyskland.
I vad som troligen var ett försök att bryta upp ringen av motstånd runt riket gick Karl XII rakt in i Norge år 1718, och vid belägringen av Fredrikstens fästning mötte han där sin bane i form av en förlupen kula som gick rakt in i hans huvud.
Han dog på ett för honom själv utmärkande sätt - få andra samtida kungar hade som honom kravlat omkring i de främsta löpgravarna med uppenbar risk för livet.
För Karl XII valde att leva farligt med sina mannar, inte längst bak i leden utan främst.
Och som det mycket riktigt heter i Geijers dikt om Karl XII: "Han kunde icke vika, blott falla kunde han."

Med dessa ord vill jag ge en positiv bild utav den store konungen Karl XII.

Källa: Skivan "Carolus Rex - en skägglös dundergud".

Exempel på andra artiklar om Karl XII:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XII ,

https://www.realisten.se/2013/11/30/kung-karl-xii/ ,

http://www.svd.se/kultur/understrecket/krigarkonungen-och-kaldolmarna_8778330.svd ,

http://www.kungkarl.se/ .

Och slutligen tre låtar till Karl XII:s ära, nämligen Sabatons "Carolus Rex", Thrudvangs "Krigarkungen" samt Ultima Thules "En konungs död":

http://www.youtube.com/watch?v=XaP3wKVKkSA ,

http://www.youtube.com/watch?v=2sR1iS8hZzQ

och

http://www.youtube.com/watch?v=8HR1MFpDugI .

fredag 30 oktober 2009

Svensk historia: Vikingatiden, the final chapter

Nu följer den tredje och sista delen i denna serie om vikingatiden. Det sista kapitlet handlar om runalfabetet.

Den germanska futharken användes i Skandinavien fram till 800-talet och innehåller 24 tecken, uppdelade i tre grupper; Frejas ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt.

När det urnordiska språket hade förändrats och utvecklats till olika skandinaviska språk (omk. år 800) så skapade nordborna en ny futhark. Den fick 16 tecken, vilket gjorde att flera ljud fick representeras av samma runa. Denna futhark uppstod i tre varianter; Normalrunor, Kortkvistsrunor och stavlösa runor.

Normalrunorna är den vanligaste formen. Nästan alla svenska runor ifrån vikingatiden är ristade med normalrunor.

Kortkvistrunor är en förenklad form av normalrunor. De skiljer sig ifrån dessa huvudsakligen genom att de har kortare bistavar (kvistar).

Stavlösa runor är en ännu längre driven förenkling. De är som en "snabbskrift till vardagslivets tjänst". De stavlösa runorna saknar i princip huvudstavar.

I vikingatidens slutskede utökades runalfabetet med s k stungna runor, som skulle beteckna sådana ljud som saknade egna tecken.
En stungen runa är en runa som har fått en punkt inristad i mitten.

Källa: Kortfattat om runor.

Jaha, i och med denna del så är nu den här serien slut. Hoppas att ni har lärt er någonting som ni inte visste om vikingatiden, och att ni gillade serien.

Nästa inlägg kommer att handla om någonting helt annat.

Vad det blir? Ja, det får ni se.

Cheers for now!

onsdag 28 oktober 2009

Svensk historia: Vikingatiden, del 2

Välkomna till del 2 i serien om vikingatiden. I det här inlägget ska det handla om runskrift, hur runorna uppkom och om deras funktioner.

Är ni klara? Då kör vi.

Enligt mytologin så var det Mimer (jätte och visdomens gud i Undervärlden) som först fick kunskap om runorna. Denna kunskap alstrades i tidernas begynnelse när Mimer drack ur Den skapande visdomens källa. Mimer blev sedan vakt för visdomskällan, som ligger i det land som fick namnet Mimers rike, belägen i den del utav Undervärlden som heter Hel.

När asaguden Oden var ung, ville han dricka ur källan för att få kraft att leda kampen mot de onda makterna. Mimer nekade honom drycken, eftersom han ansåg att Oden först måste visa sig värdig dryckens inneboende visdom.
Oden lät sig då hängas upp i världsträdet Yggdrasil, där han svalt, törstade och plågades i nio dygn.

Efter lidandet bjöd Mimer honom att dricka ur visdomens källa. Mimer lärde också Oden nio magiska runsånger. De sånger kallas fimbulsånger och har välgörande krafter.

När det gäller runornas funktioner så användes de, till skillnad ifrån dagens latinska alfabet, ofta som ett medel för att försöka se in i framtiden och för att få kontakt med osynliga makter. Runtecknen symboliserade också naturkrafter och förete'elser. Runmagi användes bl a som skydd emot faror eller för att skada sina fiender. Runkrafter åkallades för att få bättre skydd, bota sjukdomar m.m.
Runtecknen fanns på allt från smycken, redskap, dryckeshorn till vapen.

När runorna användes för kommunikation mellan människor så skrevs tecknen oftast på träskivor och träkavlar. Eftersom dessa trästycken har vittrat bort under åren som har gått så vet vi inte riktigt hur vanligt det var att brev, avtal, dikter m.m skrevs på träskivor.
Troligen var den skriftliga dokumentationen omfattande, eftersom det till och med fanns en snabbskrift, liknande stenografi, under vikingatiden.
De c:a 3.500 runstenar som uppfördes i Sverige främst under 1000-talet, var minnesstenar som troligen bara svarade för en liten del utav tidens runtext.

Källa: Kortfattat om runor.

Nu är del 2 slut, den nästa och sista delen i denna serie kommer att handla om runalfabetet.

Väl mött då.

Svensk historia: Vikingatiden, del 1

Här följer nu 1:a delen i en serie av 3 inlägg om vikingatiden, jag kan dock inte ta med precis allting men tar med så mycket som jag kan.

Vad tycker ni om svensk historia? Är den intressant, och i så fall på vilket sätt?

Själv är jag intresserad utav svensk historia, eftersom jag tycker att det är viktigt att känna till sådant.
Visst, man behöver inte kunna precis allting om den, men man kan kunna en del.

Det är lika viktigt med svensk historia som det är med den svenska kulturen, samt andra saker som har med det svenska och svenskheten att göra.

Vi svenskar ska vara stolta över vår historia och vår kultur.

När det gäller svensk historia så stod det i går på SVT text-tv en mycket intressant artikel om en nyupptäckt sak som har med vikingatiden att göra.

Så här löd artikeln:

Hus från vikingatiden i Tvååker

Nu kan Varbergs kommun ståta med något som är äldre än Bockstensmannen: en husgrund i den lilla orten Tvååker.

Arkeologer har hittat vad de tror kan vara resterna av ett litet träkapell från slutet av vikingatiden.

-Det kan ha varit en typ av mindre träkyrka som började byggas precis när kristendomen kom till Norden, säger arkeologen Anders Håkansson till Hallands Nyheter.

Vikingatiden sträckte sig till 1100-talet. Bockstensmannen tros vara från 1300-talet.

Som komplement till artikeln så kommer här lite fler fakta om vikingatiden:

Vikingatiden började någon gång efter det romerska rikets fall strax efter år 286 efter Kristus. Vikingarna var pirater av sin tid, de var också erövrare och drog ut över Västereuropa och brittiska öarna på vilda plundringståg.

På Irlands västkust härjade de också, och på den lilla avlägset belägna ön Lindisfarne som de hemsökte år 793 bad munkarna i sina böner: "Från nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!"

Vikingarna kom ifrån Skandinavien, och Skandinavien var deras hem.

De färdades under plundringstågen i långa drakskepp, och inte bara då, utan de färdades rent allmänt i dessa under sina färder på de öppna haven, älvarna och sjöarna.

Under vikingatiden importerades också mängder med trälar som utnyttjades som slavar i den tidens jordbruk.

Källor: Boken "Under piratflagg" m.fl.

Nästa del kommer att handla om runskrift, i det fallet runornas uppkomst och om runornas funktioner.

Väl mött i nästa inlägg alltså.